Mörkret sänker sig sakta men säkert in i livet, allting misslyckas, ingenting fungerar som det skall, det går inte att tänka klart, det blir tyngre att andas, det börjar krypa i kroppen, en rastlöshet som kommer farande som ett godståg och kör över med full kraft.
Upplyftande....? Nej inte precis, men det är en del av hur det faktiskt känns när depressionen kommer krypande, eller panikångest attacken. Jag tror inte att det är helt lika för någon, även om man själv har upplevt det så kan man ändå inte helt sätta sig in i hur någon annan har/känner det.
För min del är det här ingenting att skämmas för, det är för tillfället en del av mig. Jag är inne på mitt nionde år med dom här symptomen, så jag börjar bli van. Samtidigt försöker jag att inte bli så van att jag inte reagerar på det längre, så van att jag inte kan gå vidare. För gå vidare måste man, men att gå vidare kan faktiskt i det här fallet innebära att vila, att ta vara på sig själv.
En annan liknelse som jag brukar använda mig av när det känns som jobbigast är följande: Mitt liv är som ett pussel som någon har kastat upp i luften och när alla bitarna har landat i fullständig oordning så fattas det till på köpet en del bitar. Men det här är ju tack och lov bara en dålig dag.
En bra dag njuter jag av livet i fulla drag. Många tror nog att en bra dag innebär ett stort socialt liv, men det har jag inte alltid ork till. Jag hoppas att du förstår det. För att njuta av livet kräver att jag bara är ibland, inga måsten, inga krav, bara vara.
Jag tycker om människor, tro inget annat. Jag vill att människor omkring mig skall må bra, ta vara på det som är viktigt i livet för just dom. Jag möter dom på jobbet, i kyrkan, i affären mm. Någon gång fikar jag med dom eller bara pratar i telefon.
Men ibland orkar jag inte ta kontakt med människor, hitta på en massa roliga saker mm. Jag har så många gånger försökt detta och nästan bränt ut mig igen, och jag vill inte att det skall hända igen, det är för tungt. Jag har fått nåden att överleva en gång. Jag är Gud evigt tacksam för att ha fått livet tillbaka. Men jag tänker inte pröva vare sig honom eller mig själv. Jag tänker inte spela med livet som insats. Det måste finnas någon annan väg.
Kanske har jag inte helt hittat den andra vägen än , men den kommer... det vet jag. Hoppas jag inte spridit för mycket mörker i ditt liv just nu, ta och titta ut genom fönstret och se våren som är på väg med stormsteg. Ta vara på det liv du har och de vänner du har.
Miljontals kramar till just dig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar