Tror jag kommit på varför jag bloggar. Det är helt enkelt ett måste. Vem skulle annars påminna mig om när jag kommit på något vist, eller vad jag tyckt tidigare i livet (cirkus ett par månader tillbaka). Det är tur att jag har bloggen eftersom hela mitt hjärnutrymme ibland tycks vara teflonbehandlat. Ingenting fastnar.
Idag var jag tvungen att gå tillbaka till inlägget hur online-dating bör gå till i sin ultimata form. Förmodligen är jag alldeles för intensiv. Men nog tycker jag att om man fått ett mail så svarar man ganska pronto på det. Det är ju liksom inte så att jag ställer frågor i stil med: hur kan man ordna fred på hela jorden. Skall det var så svårt att få iväg ett litet mail. Om inte för att säga: skriv inte mer till mig.
Nu känns det som om att jag är lite uppretad, men jag är nog egentligen bara frustrerad, och inte blir det bättre av att jag just nu hänger ut mig själv i min egen blogg. Jag kan inte vara riktigt klok.
Nä, jag får nog öva på det där med tålamod lite till........eller ganska mycket förresten. Men det känns lite som att åren går ifrån mig, tiden springer iväg. Bara tanken på livet och allt jag vill gör mig totalt utmattad. Än en gång vill jag påminna alla er som är gifta, eller iallafall har träffat någon ni skulle kunna tänka er att leva tillsammans med.........VAR TACKSAM....
Var tacksam för allt gnäll om dammsugning, tvättning, vem skall laga middagen, vem skjutsar barnen, vad skall vi göra i helgen, kan du aldrig lägga dina svettiga strumpor i tvätt korgen....allt detta är ju faktiskt tecken på att det finns någon som älskar dig och att du har någon att älska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar