Har gått och klurat sen sist på vad jag skall blogga. Det här är nämligen den hundrade i ordningen just på den här platsen. Tänkte att det skulle bli lite speciellt.....men har faktiskt inget speciellt vettigt att komma med.
Är tillfreds med tillvaron......visst....allt är inte perfekt, men det kommer det aldrig någonsin att bli. Om det skulle bli det skulle jag nog bli rädd. Men att vara tillfreds....det känns ganska bra. Livet liksom rullar på, jag har ett hem, en otroligt härlig släkt, det finns mat både i kylen och frysen, jag har kläder, jag har dator, bil, böcker (oh dessa underbara böcker), jag har hälsa i jämförelse med många andra, mitt liv går framåt och inte bakåt (det är faktiskt inte en självklarthet). Men framför allt så är jag vid liv.
Funderade senast igår på vad det hade blivit av mitt liv om jag inte tagit emot Jesus igen, låtit honom få bli en del av mitt liv......svaret jag kom fram till (som så många gånger förr) är att jag inte är säker på att jag skulle vara vid liv idag. Det är liksom min tro som gör livet värt att leva, allt det materiella är bara en bonus. Jag tror faktiskt att depression och annat skulle ha ätit upp mitt liv vid det här laget.
Så min hundrade blogg får nog bli en hyllning till livet, att leva....... Tänk på det, smaka på det ordet. Det är ingen självklarhet. Ta det inte för givet. Sätt dig ner en stund och tänk på vad du har att vara tacksam över. Att vara tacksam för de små sakerna i livet är något som berikar livet. Mötte en man idag som sa att det är de små stunderna som gör livet. Jag tror inte att han var medveten själv, om vilket djup det ligger i de orden. De små stunderna och de små sakerna, de gör skillnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar