Helt plötsligt händer det...man blir påminnd om hur skört livet är, hur snabbt det kan ta slut, hur människor i ens närhet som man tar för självskrivna kan försvinna. Visst vet jag att de som tror på Jesus får gå hem till honom när livet tar slut...men ändå.
Nu är det inte så att någon i min närhet gått bort, men min pappa fick en liten propp i hjärnan i natt. Allt har gått bra och han ligger inne för observation under natten. Men man börjar ju tänka en hel de. Även om min pappa under de senaste arton åren varit förändrad mot den pappa jag växte upp med, så har man ändå vant sig vid att han finns igen.
När han för arton år sedan fick en kraftig hjärnblödning så förändrades hans liv och livet för alla runt omkring honom. Han genomgick en personlighetsförändring. Om man inte kände honom innan tänker man nog bara att han är gammal när man ser honom och pratar med honom. Men om man kännt honom innan och umgås med honom idag så kan man se skillnaderna. Lever man riktigt nära honom så är dom ännu mer markanta.
Men han lever ialla fall. Skillnaden mellan liv och död är väldigt stor...större än man kan tänka sig. När då något händer som proppen i natt. Då blir man återigen påminnd om hur skört livet är.
Men jag måste säga att vi skall vara tacksamma att vi bor i Sverige. Många klagar på den svenska sjukvården, och visst det finns alltid fel och brister. Men alla som arbetar inom vården är otroligt duktiga. Det finns ofta resurser att använda. Hade vi levt i ett annat land kanske inte min pappa hade mått så bra som han gör. Vi kanske inte skulle haft råd att kosta på honom den vård som behövdes. Så tack gode Gud att vi bor i Sverige och välsigna alla som arbetar inom vården.
Jag tror att många inom vården faktiskt används av Gud, oavsett om dom tror eller inte. Det är Gud som har skapat oss, det är han som gett oss kunskapen. Underbart.....
1 kommentar:
Oj vad tufft för er.
Tur att det gick bra i alla fall då.
Tänker på hela familjen. Särskilt din far.
Kramar Diana
Skicka en kommentar