Lycka...

Igår kväll hjälpte min bror mig att dra igång min bil "Bertil". När han startade (Bertil alltså)....oh vad ljuvligt. Det var som om hela världen log mot mig igen. Jag förstår ju om människor tycker att det är materialistiskt när man döper sin bil, eller när bilens hälsa påverkar mitt liv så mycket. Men det är ju liksom inte bilen som sådan...eller? Det är nog mer den här frihetskänslan som en fungerande bil ger. Plus att man har kontroll över hur lång tid det tar att ta sig mellan olika platser, hur mycket man kan klämma in på en dag mm.

Inte ens när jag cyklar till jobbet kan jag själv bestämma hur lång tid det tar, för om det är motvind så är det motvind. Om jag skulle ta bussen istället så råkar jag arbeta åt fel håll, så bussförbindelserna är faktiskt inte de bästa, plus att det nästan skulle bli billigare att ta taxi till jobbet, eftersom det är extra dyrt att åka över taxagränsen.

Men nu rullar i allafall Bertil som vanligt. Han har i och för sig fått för sig att han inte skall fylla på batteriet emellanåt, men det skall jag nog kunna klara av själv.

Måste medge att jag har en viss frustration över att inte kunna fixa bilen själv, utan är beroende av andra. Men en viss person sa till mig idag att ingen kan kunna allt. Någon kan fixa en bil, någon kan bokföring, någon kan laga mat, någon kan rita kartor över gruvor. Det är nog något som vi måste acceptera, och lära oss glädjas över det vi kan istället för att gräma oss över det vi inte kan. ......

När jag pratade med min allra käraste syster så kom vi fram till att allting som man kan tycker man är så lätt och det är därför lätt att tycka att det inte är något speciellt. Men man får väl påminna sig om att det som jag tycker är lätt, kan någon annan tycka är svårt och vice versa.
Som jag har nämnt tidigare, Tack gode Gud att vi är olika........