Följande utspelade sig vid en rättegång i Sydafrika
En bräcklig, svart kvinna i sjuttioårsåldern reser sig långsamt. I andra änden av salen, vända mot henne, sitter flera vita polismän. En av dem är Mr Van der Broek, som just har åtalats och befunnits delaktig i morden på kvinnans son och man några år tidigare. Van der Broek hade kommit till kvinnas hem, tagit med sig sonen, skjutit honom på nära håll och sedan satt eld på den unge mannens kropp medan han själ och hans underlydande festade i närheten.
Flera år senare kom Van der Broek och hans män tillbaka för att ta även kvinnas man. Under flera månader visste hon ingenting om var han befann sig. Men nästan två år efter mannens försvinnande kom Van der Broek tillbaka för att hämta kvinnan. Hon minns så väl den kvällen då hon fördes till en plats nere vid floden där hon fick se sin man, bunden och slagen men fortfarande stark i sin ande där han låg på en vedhög. De sista ord hon hörde från hans läppar, medan poliserna hällde bensin över hans kropp och tände eld på honom, var: "Fader, förlåt dem…"
Nu står kvinnan i rättssalen och lyssnar till Van der Broeks bekännelse. En medlem i Sydafrikas sannings- och försoningskommission vänder sig till henne och frågar: "Vad vill ni? Hur ska rättvisa skipas gentemot den här mannen som så brutalt har dödat er familj?"
"Jag har tre önskemål", börjar den gamla kvinna, lugnt men självsäkert. "Först vill jag bli förd till platsen där min mans kropp brändes, så att jag kan samla ihop hans kvarlevor och ge honom en hederlig begravning."
Hon tystnade, men fortsatte sedan: "Min man och son var den enda familj jag hade. Därför vill jag för det andra att mr Van der Broek blir min son. Jag skulle vilja att han två gånger i månaden kommer till gettoto och tillbringar en dag med mig, så att jag kan slösa den kärlek som jag ännu har inom mig på honom." sedan nämnde hon sitt tredje önskemål. "Det här är även min mans önskan. Jag skulle vilja be någon komma hit och leda mig tvärs över rättssalen så att jag kan ta mr Van der Broek i mina armar och omfamna honom och tala om för honom att han verkligen är förlåten." när medhjälparna i rättssalen kom för att leda den gamla kvinnan över rummet svimmade mr Van der Broek överväldigad av det han just hade hört. När han gjorde det , började de som befann sig i salen, släkt, vänner, grannar – samtliga offer för årtionden av förtryck och orättvisor – att sjunga, lågmält men med övertygelse: "Förundrad jag hör ett glädjens bud, att syndaren nåd Han ger."
Mycket tänkvärt. Om någon som har så mycket förlåta kan förlåta, varför skulle jag och du då inte kunna förlåta våra medmänniskor när de sårar oss. Även om det känns svårt ibland, kan man behöva besluta sig för att förlåta en då. Känslorna har inte alltid rätt.
(Berättelsen är kopierad ur Joyce Meyers bok "Beroende av bekräftelse" och hon citerar en annan författare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar