Ett liv fyllt av möten....

Låg härom kvällen och kunde inte somna. Då började jag tänka på alla människor som man mött i livet. Visst är det väl konstigt att de man umgåts så nära med under en kort tid, försvinner vidare i livet. Man har delat så mycket med varandra och sedan........inget.
Det är inte så att man går och saknar och sörjer. Men man minns dom.... Tankegången började med dedn familj som jag och en tjejkompis bodde hos när vi under två veckor för hundra år sedan (1987 tror jag visst)var på evangelisationsresa i Frankrike. En jättetrevlig familj som bodde i en liten by som hette Vence. Byn ligger ca 2 mil in i landet från rivieran, mellan Cannes och Nice.
Dom verkligen delade med sig av sitt hem och sin familj, och dessa två veckor var en oförglömlig tid. Den äldsta tjejen var lika gammal som jag. När vi åkte hem bytte vi adresser med familjen, och om jag inte minns fel så slank det iväg en julklapp till jul samma år. Men sen.......inget.
Det känns som om att livet man lever här och nu är så fullt att det inte riktigt finns tid över att hålla kontakten med alla man mött. Kanske är det också så att det inte riktigt klickar......?
Sedan finns det vissa människor som man i och för sig inte umgås så ofta med, men varje gång man träffas så plockar man upp tråden precis där man släppte den sist. Träffade en sådan kompis i går. Det kan ta ett halvår innan vi hör av varandra, men å så lätt det går att prata med henne. Det behöver aldrig bli en massa ytligt om vad man gjort sen sist. Man dyker ner på djupet i varandras liv direkt.
Jag måste medge att jag inte har så lätt för det här ytliga pratet. Kanske det är fel att kalla det ytligt, men jag menar prat om sådant som egentligen inte har någon stor betydelse (för mig). Jag vill prata om och diskutera sådant som är viktigt, som gör skillnad, sådant som jag själv kan känna igen mig i. När jag nu läser det som jag skrivit låter det nästan lite egoistiskt....som om att allt skall kretsa om mig. Men det är inte så jag menar, utan mer att vettiga relationer består delvis av gemensamma beröringspunkter.
Bara lite tankar......

Jag har blivit med blogg

Snart midnatt....har idag tagit det stora steget, det där som jag så länge gått och funderat på men aldrig tagit: bli en bloggare.
Varför just nu? Kanske för att himlen har varit grå hela dagen, eller för att jag känner mig otroligt låg idag. Kanske för att jag vill göra något för mig själv, som inte är någon annan till nytta, om det nu skulle bli det så är det bara en bonus.
Är den där typen av människor som nästan gör vad som helst för andra människor. Inte som någon självplågande martyr, utan för att jag helt enkelt tycker om att göra människor glada, ge dom något extra i livet om jag kan.
Men ibland blir det bara för mycket. Det blir för mycket när jag får känslan av att människor vänder sig till mig för att jag alltid har svar på frågor, för att jag inte säger nej. Visst kan det väl bero på att jag tappar kontrollen när människor vänder sig till mig istället för att jag får hjälpa dom....men det är ingen absolut sanning, bara en tanke. Vad tror du?
Men nu är det nog ändå dags att släcka lyset och fälla ner locken, sova gott och hoppas på en ny och bättre och soligare dag i morgon...det är ju i alla fall fredag